Så ser min morgon ut. Precis lämnat Lea på dagis och fixat mig denna härliga frukost.  

Ja, jag har sagt det förr och säger det igen. Vi har världens gladaste bebis. Finns inte många stunder som han inte ler. Och nu har han även börjat skratta.

Han är bara så jäkla underbar. Min fina fina kille ! 

Veckans invägning visade ett minus på 1,8 kg. Häftigt, bara fortsätta så. Ligger just ny och tar det lugnt efter en dusch och lite frukost. Vi ska om en stund åka iväg en sväng. Lea har sovit borta två nätter nu, så ikväll har vi en riktig fredagsmyskväll framför oss när hon kommer hem. 

Lea hämtades tre timmar tidigare på dagis igår av hennes farmor och faster. Hon följde med dom hem och har sovit borta inatt. Hon uppskattar det så himla mycket och det är kul att se hur glad hon blir. 

Vart klar hos min frisör för ca 2 timmar sen. Färg och klipp och jag är nöjd. Nu ska jag vänta ett antal månader tills jag rör mitt hår igen. Jag har fått en bra färg nu och det finns inte en chans i världen att jag förstör det nu genom färg för hemmabruk. Men nu ska det få vila och växa på. 

Om en stund ska jag ta med min sambo ut för en promenad, det är invägning för mig i morgon och jag hoppas på en bra siffra. Vi har lagt till en promenad om dagen i vår vardag och jag hoppas det kan hjälpa lite. 

Enda sedan första mötet mellan dessa har Lea visar sig vara mycket stolt. Hon vill pussas och kramas. När hon ska byta blöja, ska han. När han ska ha mat, ska hon ha välling. När hon ska sova ska hon vinka, pussa och krama Casper godnatt. Och visar gärna upp honom och är tydlig med att det är hennes lillebror. 

Lea kallar Casper för för "Bobo". Och hon säger ofta "MIN Bobo" och pekar på honom. 

Jag är glatt överraskad över hur bra Lea handskas med att det kom en bebis. Dessa två är underbara. Jag måste leva i världens bästa dröm. 

Nu har vi två dagar kvar på penicillinkuren, så får vi se vart det ledser sen. Just nu testar jag lite av den vanliga ersättningen för att se om det funkar, kommer några eksem tillbaka eller om han får ont i magen så kan man ju ana allergi. Men turen är ju ändå att vi ska till allergimottagningen på US nästa vecka. Hoppas på att reda ut ett och annat. 

Jag har även börjat få tillbaka min röst som varit halft borta ett tag. Så nu hoppas jag på att få vara helt frisk till påskhelgen. Helgen inleder jag i frisörstolen igen. För ca fem veckor sedan gjorde jag slingor och färga utväxten och även de partier som inte vart slingor. Denna gång tänkte vi köra på bara slingor och klippa topparna. Tanken är att få en ljus och fräsch look i håret till våren och sommaren. 

Vi åkte in till olycksplatsen ikväll, ett självklart val. Kort efter kom tjejens familj. Där någonstans, på några korta sekunder blev det så verkligt, att det verkligen hade hänt. De har mist en familjemedlem, en dotter, en syster.

Det är fint att se hur många som har vait där. Vi tände ett ljus, och jag skänker tusentals med tankar till vänner och familj. 

Halvvägs in i tävlingen hör vi sirener och undrar om de är påväg till tävlingen. Tävlingaledaren sätter sig fort i bilen för att åka iväg. Någon som kört av vägen. Inom kort kommer brandbil, polis och flertalet ambulanser. "Ajdå" tänkte jag. Jag har många gånger tänkt att det är så himla otäckt detta med rally just för att man kommer i hög fart och man kan lätt rulla eller köra av och det finns aldrig någon garanti att bilen håller även om den är relativt säker med sin bur. 

Snacket går, och sen kommer choken. Han i bilen har kört av vägen, men. På tre personer, varav en 19 årig tjej hamnade under bilen och de var framme med hjärtstartaren. Tävlingen avbröts omedelbart. Och denna tjej avled av sina skador och två tjejen fördes till US med nackskador. 

Jag får rysningar i hela kroppen. Att detta ens händer. Jag tänker på dessa tjejer som ville tillbringa som dag till att kolla på rally, på föräldrarna till dessa och speciellt den tjejen som omkom. Jag tänker på publiken runt om som såg denna händelse. Jag tänker på föraren och kartläsaren som är goda vänner till Emil. Och jag tänker himla mycket på min vän, tävlingsledaren. Tankarna går och jag kan inte riktigt förstå att detta hände. Jag blir så ledsen och ja, jag vill bara tjuta rakt ut. Detta ska inte hända. 

Detta är fruktansvärt hemskt. Och detta kan man läsa om i Motala tidning, Corren och Aftonbladet.  

Motorsporten är en så himla stor del av Emils liv, likaså för alla andra förare. Alla känner alla mer eller mindre. Detta gör att det påverkar alla, och det följer med än länge. 

Men. Den avslutades ändå himla bra då vi blev bjudna hem till våra vänner för lite grillad mat, umgänge, prat, skratt och annat. Precis som vanligt hemma hos denna familj. Så tack för kvällen alla inblandade. Guld värt. 

Igår fick vi åka in till barnakuten i Linköping vid kl 22. Casper är nämligen lite känslig i sin hud och har sen några dagar tillbaka varit torr på axlar och armar. Det visade sig att det var eksem, som igår helt plötslig blev jätteilla och infekterat och som också orsakade lite för hög feber. Vi besökte jourcentralen i Motala och blev sedan skickade vidare. 

Kl 01.30 bestämde de att vi skulle stanna över natten och vi blev inlagda. De sa ganska fort att det kan bero på komjölkalkergi. Casper är vanligtvis en mycket lugn bebis men nu har det vänt helt, och mitt hjärta brister lite. 

Vi blev iallafall hemskickade med ett antal läkemedel som ska hjälpa och även mjölkfri ersättning. 

Det är bra tur att det är så himla underbar personal på detta ställe och att de tar saker och ting på allvar. För inte trodde jag att det skulle vara så illa. Jag lider med min lilla prins som nu är helt utslagen. 

Och på bilden somnade Emil i väntan på att doktorn skulle komma innan vi blev inlagda. Ja, allihoa somnade. 

Gårdagens sjukling myste en stund i soffan efter 5 timmars sömn. Idag har vi haft en något piggare Lea, alltså inga tecken på scharlakansfeber. Skönt! 

Man känner ju bara för att käka upp denna kille. Världens charmtroll. Och världens mest sötaste bebis. 

Denna tös blev idag hämtad fyra timmar tidigare från dagis pga hög feber. Påvägen hem ville hon inte alls gå, så hon fick bli buren hela vägen hem och somna då på min axel. Tack gode Gud att vi snart kan hämta vår syskonvagn ! Väl hemma somna hon på några sekunder och sov i ca 5 timmar, helt kokhet. 

Det går scharlakansfeber på Leas avdelning och jag håller tummar och tår för att hon inte drabbats av det. I detta skede känner jag inte igen min dotter då hon mår så himla dåligt. 

Denna snygging var jag tvungen att väcka igår morse. Jag hade tryckt av alarmet som går halv åtta, och vaknade istället klockan åtta, då vi egentligen ska ta på oss och gå till dagis. Vi blev sena, men att få den sovmorgonen var guld värd. 

I nuläget ligger jag i soffan med bebis sovandes i famnen. Lugt och skönt och nu ska jag göra mig något att käka.